Älskade ungar, Älskade Sara!
Moa, My, Meja och Ester
Sara och jag har varit vänner sen högstadiet. Minns faktiskt första gången jag träffade henne. Vi stod i sjuornas korridor. Själv gick vi i åttan. Sara hade precis flyttat hit, lr till Kommunen. Minns hennes extremt blonda hår, hennes leende. Kände nog redan då på mig att hon skulle komma att betyda extremt mycket för mig.
Minns hur vi diskuterade mina strumpor. Jag var bland dom första att lägga dom vita tubsockarna i sopen.
Jag tror till och med vi fick vårt första skrattanfall den här gången.
Vi har iaf varit bästa vänner sen då.
De kvittar hur vi mår, bra lr dåligt. Med Sara har man aldrig tråkigt. Har aldrig haft de.
Gångerna man umgåtts med Sara slutar väldigt ofta med kramp i magen och mascaran vid mungiporna.
Vi har tillsammans inga gränser för hur man uppför sig.
Visst pratar vi och filosoferar om mer seriösa ting. Men även under dessa stunder kan vi hamna i en skrattattack. De älskar jag hos Sara. Lite av att skratta åt eländet.
Sara har två underbara barn. My och Meja.
My passade jag en del när jag själv var gravid med Moa.
My älskade att vara hos mig och jag älskade att ha henne hos mig.
Sara och jag- Vet inte vad jag ska säga.. av olika anledningar så blev våra samtal och möten mer sällan under en del år. Jag saknade dom. Tror hon oxå gjorde de.
Det vände och samtalen och möten kom oftare.
Vi har fortfarande lika kul, jag kan prata om allt med henne. Hon förstår mig och jag förstår henne.
Igår övernattade jag och Moa hos Sara och hennes tjejer.
Dom leker jättebra tillsammans. Mysan och Mejsan och Mosan.
Tack Sara för att du finns i mitt liv!
Tack för att du skapat två underbara barn.
Kommentarer
Trackback