Om att vara jättelycklig, utan att alltid veta om det.

Vill börja med att upplysa om att detta inlägget inte är "tycka synd" om, offerkoftan ligger i tvätten så inget sånt alls. Men känner bara att jag måste skriva detta. Vet inte om det blir ett långt eller kort inlägg. Får väl se.
Jag tänker en hel del. Ofta att det kan jag skriva i min blogg, men det kommer aldrig dit liksom. Stannar någonstans på vägen. Och ångrar mig. Vill ju inte gnälla för mycket. Vill även upplysa om att detta inlägget inte är någon smutskastning på någon annan, varken mor, far, syskon (biologiska eller "påhittade")
Iallafall..

När man tillhör något. Förening, arbetslag, vänner etc, etc. Så gör man det, man har ofta valt det själv och kan säga upp tillhörigheten om man så vill. Det finns en tillhörighet som man får, som gratis när man föds. Det är blodsband, familj, släkt, mamma, pappa och syskon. Den kan man inte lämna.
Det finns en massa människor i mitt liv, som jag älskar och som älskar mig. Men någonstans inom mig gror en tomhet, en saknad av att tillhöra, tomhet och otillhörighet.  Alla människor som har stöttat och funnits där för mig genom åren. Även om dom ser mig som sin så finns inte det självklara- att andra gör det. Blodsband är inte så viktigt. Inte för mig och jag kan va upprymd och verkligen känna att jag tillhör. Sen kommer något litet en kusin, en faster, en bekant till de jag känner mig hemma hos. Då kommer den sprickan som gör att jag inte är med. Inte där. Jag är Marlene, inte en av dom. Bröllop, stora fester, jul och andra familjära högtider. Jag är gäst, tacksam för att vara bjuden (oerhört tacksam). Allt detta bottnar i mig och inte någon annan.
Som julen för att lämna ett exempel. Vad gör ni på julen? Planerar ni innan var när och hur? Får ni frågan "vad ska du göra i jul?" Varenda jul får jag frågan. Jag vet inte, blir svaret. Jag har säkert minst 5 ställe där jag får fira jul. Om jag vill. Men ingestans är jag en självklarhet. "Kom om du vill". Människor menar väl och jag känner mig tacksam.  Och får dålig samvete. Av att få den där känslan igen.
Min pappa finns där för mig. Det har han alltid gjort, men inget är självklart.
En annan sak. Var på en fest hos min mammas syster.  Jag hjälpte henne, plocka fram, dona, gjorde pajer. Visade att jag var där och ställde upp. När det kom till presentation. Hon har en son (min kusin) som i sin tur har en halvsyster på andra hållet, alltså inte min mosters. Jag var Marléne och hon var dottern hon aldrig fick.  Finns tusen andra exempel att ge. Situationer där jag bara vill sjunka under jorden av sorg, tomhet och otillhörighet.
Varför är de så viktigt för mig?

Jag har vänner. Alltså barndomsvänner. Riktiga vänner. Dom är inte många till antal men dom räcker. Känner trygghet och en total tillhörighet, oftast.

Detta nöter en hel del i mig. Så igår låg jag och tänkte. Som vanligt när det är tyst Moa sover och jag är ensam.
Det finns dom som har det värre.
Jag har Moa 100% tillhörighet. Men det är ju hon som har rätt till att tillhöra mig. Inte jag. Sen Jimmy. Jimmy som jag älskar så oerhört . Jimmy som jag vill dela mitt liv med. Jimmy som jag varenda dag oroar mig för att förlora. Jimmy vars föräldrar har satt upp ett foto på mig på familjehyllan (Självklart för vissa, inte för mig)  En sådan handlig som kan tyckas fjuttig för dom flesta kan göra mig upprymd av tillhörighet hur länge som helst.

Vill än en gång tilläga att jag är tacksam för alla dom människor som ställer upp, finns där och ser mig som sin.
Allt för idag!