Om att vara jättelycklig, utan att alltid veta om det.

Jag har gjort det förut. För ganska exakt 10 år sen. På något sätt var det inte lika jobbigt då. Av många olika anledningar. Jag var färdig, ung och olycklig. Nu var jag ju bara lycklig, hel och trygg. Jag hade allt för bara någon månad sen. Ja allt som jag vill ha. Lyckliga barn, en kärlek som var min, en bra hem och ett fast jobb. I eftermiddag kommer jag sitta här i mitt alldeles för stora hem med inget. Absolut inget. Jag förtjänar inte det, bad inte om det och framför allt så skulle inte mina barn vara med om detta. Inte utan att vi försökt. Inte utan kamp. Inte utan förklaring. Du kom så lindrigt undan.

..någon som sett den dokumentären?  Fy för! Riktigt läskigt. Men fasen vad kluven jag blir.
Kort och gott.
Dödshjälp vid grav fysisk ohälsa - Okej
Dödshjälp vid grav psykisk ohälsa - Sök för fasen annan hjälp!

..har jag införskaffat idag. Känns helt okej. Har ett par inlägg som jag skrivit men inte velat lägga ut här. Ska putsa till dom lite och skicka upp dom i den istället. Så de som vill får skicka till mig.
Ska köra ut till rövakrogen nu. Moa ska rida lite, jag och Lina ska rulla oss i hästamög. Bli smutsiga och bara må.
Imorgon är jag ledig efter en tuff arbetsvecka. (20 timmar) Känner mig inte så enormt överansträngd. I helgen bär det av till Björka. Passa gård och hundar till Mormor (Moas). Kanske får lite skrivdille där.

So long

Vill börja med att upplysa om att detta inlägget inte är "tycka synd" om, offerkoftan ligger i tvätten så inget sånt alls. Men känner bara att jag måste skriva detta. Vet inte om det blir ett långt eller kort inlägg. Får väl se.
Jag tänker en hel del. Ofta att det kan jag skriva i min blogg, men det kommer aldrig dit liksom. Stannar någonstans på vägen. Och ångrar mig. Vill ju inte gnälla för mycket. Vill även upplysa om att detta inlägget inte är någon smutskastning på någon annan, varken mor, far, syskon (biologiska eller "påhittade")
Iallafall..

När man tillhör något. Förening, arbetslag, vänner etc, etc. Så gör man det, man har ofta valt det själv och kan säga upp tillhörigheten om man så vill. Det finns en tillhörighet som man får, som gratis när man föds. Det är blodsband, familj, släkt, mamma, pappa och syskon. Den kan man inte lämna.
Det finns en massa människor i mitt liv, som jag älskar och som älskar mig. Men någonstans inom mig gror en tomhet, en saknad av att tillhöra, tomhet och otillhörighet.  Alla människor som har stöttat och funnits där för mig genom åren. Även om dom ser mig som sin så finns inte det självklara- att andra gör det. Blodsband är inte så viktigt. Inte för mig och jag kan va upprymd och verkligen känna att jag tillhör. Sen kommer något litet en kusin, en faster, en bekant till de jag känner mig hemma hos. Då kommer den sprickan som gör att jag inte är med. Inte där. Jag är Marlene, inte en av dom. Bröllop, stora fester, jul och andra familjära högtider. Jag är gäst, tacksam för att vara bjuden (oerhört tacksam). Allt detta bottnar i mig och inte någon annan.
Som julen för att lämna ett exempel. Vad gör ni på julen? Planerar ni innan var när och hur? Får ni frågan "vad ska du göra i jul?" Varenda jul får jag frågan. Jag vet inte, blir svaret. Jag har säkert minst 5 ställe där jag får fira jul. Om jag vill. Men ingestans är jag en självklarhet. "Kom om du vill". Människor menar väl och jag känner mig tacksam.  Och får dålig samvete. Av att få den där känslan igen.
Min pappa finns där för mig. Det har han alltid gjort, men inget är självklart.
En annan sak. Var på en fest hos min mammas syster.  Jag hjälpte henne, plocka fram, dona, gjorde pajer. Visade att jag var där och ställde upp. När det kom till presentation. Hon har en son (min kusin) som i sin tur har en halvsyster på andra hållet, alltså inte min mosters. Jag var Marléne och hon var dottern hon aldrig fick.  Finns tusen andra exempel att ge. Situationer där jag bara vill sjunka under jorden av sorg, tomhet och otillhörighet.
Varför är de så viktigt för mig?

Jag har vänner. Alltså barndomsvänner. Riktiga vänner. Dom är inte många till antal men dom räcker. Känner trygghet och en total tillhörighet, oftast.

Detta nöter en hel del i mig. Så igår låg jag och tänkte. Som vanligt när det är tyst Moa sover och jag är ensam.
Det finns dom som har det värre.
Jag har Moa 100% tillhörighet. Men det är ju hon som har rätt till att tillhöra mig. Inte jag. Sen Jimmy. Jimmy som jag älskar så oerhört . Jimmy som jag vill dela mitt liv med. Jimmy som jag varenda dag oroar mig för att förlora. Jimmy vars föräldrar har satt upp ett foto på mig på familjehyllan (Självklart för vissa, inte för mig)  En sådan handlig som kan tyckas fjuttig för dom flesta kan göra mig upprymd av tillhörighet hur länge som helst.

Vill än en gång tilläga att jag är tacksam för alla dom människor som ställer upp, finns där och ser mig som sin.
Allt för idag!

Det gör jag om något faller från rutinen vi har här hemma. Tex om vi inte kör hem direkt efter jobb/fritids. Tycker det är skitjobbigt. Moa åkte med Matilda hem. Hämtade henne vid sex halv sju.  Har varit hos familjen Caroline, ätit pannkakor och spelat Wii efter det.  Ska inte klaga för kul hade vi. Men ändå. Imorgon ska jag hämta Ester efter jobbet, sen Moa sen hem. Är ledig på fredag så ingen stress för det. :) Ska bli skönt med tre dagars ledigt. Ledigt är underbart. Sjukskriven eller arbetslös är så INTE underbart.
Hela dagarna går jag och funderar på jobb, tänker på en massa saker som jag vill skriva här. Men när ja kommer hem fattas inspirationen.  Minns liksom inte vad jag tyckte var så viktigt.  Ska försöka skriva stödord imorgon. Jimmy och jag har varit tillsammans åtta månader idag. Jag är så totalt nerkärad i honom. <3
Nej kilar nu Efterlyst på Täävä! :D

Verkar som lägenheten är uthyrd till den 1 Maj, antagligen tar jag mitt pack och flyttar sista veckan i April. Känns underbart!
Jag har blivit helt såld på Nintendo Wii. Har lagt ut en massa prylar på tradera för att kunna köpa ett, väldigt moget av mig! Två jobbdagar kvar denna veckan. Sen är det tre dagars helg. Ska passa Ester. Skitskoj.

Har varit på öppet hus på Moas skola idag.  Ganska okej trevligt. Var egentligen helt för trött. Vilket jag iofs är fortfarande.
Nej de blir kort idag. Ska upp tidigt som sören imorgon också!
Är lite låg idag. Förstår inte hur min pappa tänker alltid. Han är ju världens snällaste. Men de e ju inte så att han har tio ungar att besöka. Varför har han inte tid och komma hit? Det gör mig lite ledsen faktiskt. Antagligen är jag gnällig som vanligt.
Jag tackar den/det/de som introducerade Berit i mitt liv. Hon är bäst! Vet inte vad jag gjort utan henne.

Detta är från den 24 glömde visst publicera. :S