Snart...

..är jag tillbaka i rutiner. Fasen vad underbart det ska bli. Börjar jobba imorgon efter två hela veckors sjukskrivning. Startar upp på 50%. Vet i fan om Penicillinen har gjort sin verkan men känner mig inte lika jävla trött. Kan ju också va för att man har lite att se fram emot i veckan. JOBB!!
Helgen har gått fort, som alltid. I fredags kom Jimpa hem sent. Vägarbete utanför HBG. Mög! Men vi käkade gott sen somnade vi. Härligt. Igår besöktes Skåne Tranås och Sipolas. Dom andra spelade Ölspelet. Däck en efter en. Körde hem vid elva. HAHA.  Härligt att vakna utvilad utan baksmälla idag. Dock till grannens technobeats. Gjorde snabbt bot på det. In Flames på högsta. Sen blev de tyst på den jävla dengan!
I eftermiddag blir det bio med bästa Lina och Zeke. Ska bli hur mysigt som helst.
Moa vaknade som vanligt innan mig. På eget iniativ städade hon kaninens bur, bytte vatten, gav mat och hö. Efter det tog hon tag i disken också det på eget iniativ. Är hon inte helt fantastisk? Mammas prinsessa. Det roliga i det hela är när man ifrågasätter varför? "Jag är hotelldirektör som blivit satt i disken idag" Aha. Aja det är ju bra att vara flexibel. Nu spelar hon Wii med E.
Funderar på att slänga mig i sängen bredvid min finaste pv och andas in hans härliga andedräkt av gammal fylla. Mm..

Jag och Jimpa. Jag i tron på att ta ett fint/sött foto på oss. Han i helt andra tankar. Pissråtta!




Satans ont i halsen.

Förkylning nr 545 den här sommaren/hösten är i gryningen. Underbart!
Jag och Lina har traskat runt på kyrkogården idag. Kollade namn till kommande bebisar. Så är det någon som har en sån på gång så hör av er så har jag namnförslag.
Är allmänt trött och grinig idag. Moa är på kompisens ridskola och tittar på. Är väl hemma om någon timme. Kanske kan sova lite middag tills dess.

Laddar upp lite bilder från senaste tiden.



 















Alles fur idag!


Jag tog tag i mitt liv..

..för ett par timmar. Gick en 45 minuters powerwalk, duschade, sminkade mig. Känns helt okej.
Läkaren ringde, ang provsvar. Visade sig att jag hade
Borrelia. Vilket förklarar en hel del. Ja, allt när man läser på om symptomen. (Vilken jag aldrig gör innan en diagnos för att veta själv att jag inte är inbillningssjuk) Jaha då blir det 14 dagars megapenicillinkur. Härligt! Och sen slipper jag förhoppningsvis att ha ont.  To good to be true.
Trodde mitt 100% yrkessamma liv var över. Men kanske kanske inte. :D

Sen om en annan sak. Att jag stör mig och kan inte hålla käften. Skulle nog kunna göra mig ovän med dom flesta (rätt många undantag) för tillfället. Men jag trivs med det, faktiskt. För slipper känna sig som en jävla bitter, inbiten, falsk Tomelillabo. 
Som det här med att barn. Ja barn runt en 8 år(Kan ju handla om mitt eget) ska gå i högklackade skor eller inte. Jag tycker INTE. Någon annan tycker. Alltså tycker jag och någon annan inte lika. Som vanligt.
Fick höra i morse att någon annan  tycker jag är tramsig som inte vill att min dotter ska ha högklackat. Okej, men fine. Då kan någon annan själv köra runt henne i en vagn/rullstol när hon vrickat benen tillräckligt många gånger för att inte kunna ta ett steg utan att göra det igen! I protest köper någon annan ytterliggare ett par högklackade skor som står i hallen och varje morgon har vi en dispyt som slutar i att ungen är ledsen för att hon inte får ha sina nya skor.  Köp ordentliga skor som passar en 8 åring för fan!

Imorgon ska de tas foto i skolan. På fem av dom sju tidigare har Moa munsår. Vi lägger till ett till så blir de 6 av 8. Stackarn. Har lovat att försöka sminka över det lite grann i morgon.

Över och Ut!

Att aldrig bli riktigt vuxen.

Tänkte berätta lite kort om en incident igårkväll. Moa var lagd, på gränsen till somnad. Kl var då 20 ca. Jag gick ut för att röka, kom på att cigfan var nästan slut.
Ringde min moster (hon bor granne) Frågade lite snabbt om hon ville komma upp i tio minuter, förklarade att jag helt glömt bort att handla cig, och behövde så göra. Ville inte dra upp Moa igen så tyckte detta var smidigast.
Men icke. HON var inte road av att hjälpa mig. Bidraga till cig bla bla bla. Men okej då för denna gången. Att jag inte bara slutar förvåna mig. Nej tack sa jag det behövs verkligen inte om de ska inkludera mig dålig samvete och tacksamhetsskuld. Jag är 30 år snart TRETTIO. TREANOLLA. När fan kommer bingon för henne?



Läste någonstans att någon lyssnade på magtens korridorer.
Trodde bara det var jag..


Mixed emotions.

Tänkte jag ska bli lite bättre på att uppdatera. Så gör ett försök idag. Är inte direkt motiverad.
Helgen har flytit på ganska smärtfritt. Jimmy, Lina och jag gjorde byn i fredags. CelticParty. Riktigt skoj, synd vi kom på det så sent. Eller att jag kom på så sent att jag skulle parta om sanningen ska fram. Deckis hela lördan. Traskade runt byn i tre timmar. Fram och tillbaka. 
Hem, käkade pizza sen skulle Lina jobba. Vilket jag hade ångest för.
Körde till M, J och A på kvällen. Grillade korv, drack rödvin, spelade spel och kollade TV. 
Idag har jag verkligen sovit hela dagen. Kom på vid halv fem att jag inte druckit kaffe sen i fredags, fick i mig ett par koppar sen blev jag människa igen. Städade, diskade sen körde Jimmy hem. Inte alls skoj. Vill ju ha han här för det mesta. Får snart hitta en lösning.  

Har inga storslagna planer i veckan som kommer. Ska passa A imorgon när far hans ska snagga sig. Riktigt riktigt kul.
På onsdag blir det halvdag med bitcharnas bitch. Ska flänga skåne runt.
Och Jimbo kommer sent på fredag (Jobbar eftermiddag i veckan)


100 % tillhörighet.

Vill börja med att upplysa om att detta inlägget inte är "tycka synd" om, offerkoftan ligger i tvätten så inget sånt alls. Men känner bara att jag måste skriva detta. Vet inte om det blir ett långt eller kort inlägg. Får väl se.
Jag tänker en hel del. Ofta att det kan jag skriva i min blogg, men det kommer aldrig dit liksom. Stannar någonstans på vägen. Och ångrar mig. Vill ju inte gnälla för mycket. Vill även upplysa om att detta inlägget inte är någon smutskastning på någon annan, varken mor, far, syskon (biologiska eller "påhittade")
Iallafall..

När man tillhör något. Förening, arbetslag, vänner etc, etc. Så gör man det, man har ofta valt det själv och kan säga upp tillhörigheten om man så vill. Det finns en tillhörighet som man får, som gratis när man föds. Det är blodsband, familj, släkt, mamma, pappa och syskon. Den kan man inte lämna.
Det finns en massa människor i mitt liv, som jag älskar och som älskar mig. Men någonstans inom mig gror en tomhet, en saknad av att tillhöra, tomhet och otillhörighet.  Alla människor som har stöttat och funnits där för mig genom åren. Även om dom ser mig som sin så finns inte det självklara- att andra gör det. Blodsband är inte så viktigt. Inte för mig och jag kan va upprymd och verkligen känna att jag tillhör. Sen kommer något litet en kusin, en faster, en bekant till de jag känner mig hemma hos. Då kommer den sprickan som gör att jag inte är med. Inte där. Jag är Marlene, inte en av dom. Bröllop, stora fester, jul och andra familjära högtider. Jag är gäst, tacksam för att vara bjuden (oerhört tacksam). Allt detta bottnar i mig och inte någon annan.
Som julen för att lämna ett exempel. Vad gör ni på julen? Planerar ni innan var när och hur? Får ni frågan "vad ska du göra i jul?" Varenda jul får jag frågan. Jag vet inte, blir svaret. Jag har säkert minst 5 ställe där jag får fira jul. Om jag vill. Men ingestans är jag en självklarhet. "Kom om du vill". Människor menar väl och jag känner mig tacksam.  Och får dålig samvete. Av att få den där känslan igen.
Min pappa finns där för mig. Det har han alltid gjort, men inget är självklart.
En annan sak. Var på en fest hos min mammas syster.  Jag hjälpte henne, plocka fram, dona, gjorde pajer. Visade att jag var där och ställde upp. När det kom till presentation. Hon har en son (min kusin) som i sin tur har en halvsyster på andra hållet, alltså inte min mosters. Jag var Marléne och hon var dottern hon aldrig fick.  Finns tusen andra exempel att ge. Situationer där jag bara vill sjunka under jorden av sorg, tomhet och otillhörighet.
Varför är de så viktigt för mig?

Jag har vänner. Alltså barndomsvänner. Riktiga vänner. Dom är inte många till antal men dom räcker. Känner trygghet och en total tillhörighet, oftast.

Detta nöter en hel del i mig. Så igår låg jag och tänkte. Som vanligt när det är tyst Moa sover och jag är ensam.
Det finns dom som har det värre.
Jag har Moa 100% tillhörighet. Men det är ju hon som har rätt till att tillhöra mig. Inte jag. Sen Jimmy. Jimmy som jag älskar så oerhört . Jimmy som jag vill dela mitt liv med. Jimmy som jag varenda dag oroar mig för att förlora. Jimmy vars föräldrar har satt upp ett foto på mig på familjehyllan (Självklart för vissa, inte för mig)  En sådan handlig som kan tyckas fjuttig för dom flesta kan göra mig upprymd av tillhörighet hur länge som helst.

Vill än en gång tilläga att jag är tacksam för alla dom människor som ställer upp, finns där och ser mig som sin.
Allt för idag!