Om att vara jättelycklig, utan att alltid veta om det.

Fortfarande är efterskalvet av den där jävla grävlastaren påtagliga. Och ångesten från fredagens (och Söndagens) bravader is still going strong. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med dagens inlägg, och inte bara det. Vet inte riktigt heller var jag vill komma med hela mitt leverne. Liksom tiden går. Och jag står och trampar. Thats sucks. Men jag vet ju också att det bara är jag som kan sluta trampa.
Och nu slutar jag..