Om att vara jättelycklig, utan att alltid veta om det.

För en halvtimme sen ringde min mobil. De var från Anitas blommor. Du har blomsterbud. Tusen tankar och tusen tack.  Mannen i mitt liv? Skitstövlen som bad om ursäkt för att han inte kommit på förrän nu vilken gutti brud jag är? Karlen jag träffade i fredags? (Saras idé, min kontring: Skickar man blomsterbud till någon som var som jag i fredags borde man läggas in) Tänkte även på ett par vänner. Ida var faktiskt min första tanke. Ringde henne å fick fram  att de var hon. Väntade in blommorna. (Jätteglad givetvis, men klart ljuger jag om jag säger att ja inte va.. hittar inte ord, dämpad?) Fick blommorna. Tre röda rosor. STORA. Jättefina. Men kortet ni.. Läste och var inte det minsta dämpad längre. Känslorna växlade till att hade det varit från nån döli karl  hade jag varit gravt besviken.

"Tack för att du är min vän och alltid ställer upp.
 Hade gått under utan dig och din energi
 som du ger till mig.
 Jag älskar dig och du har den största platsen
 i mitt hjärta" Din Aijda :)"


Ida. Jag älskar dig. Finns inte ord. Jag är överlycklig!

Marlene är inte värdelös!